• en getskälla
• två tuppar som gal ikapp
• en mansröst som sjunger Cumlpeaños feliz så att det ekar mellan bergen.

Jag har suttit här på balkongen och jobbat intensivt i tre dagar i sträck. Planen var att jag efter en på tok för lång paus skulle återuppta mina skrivarfredagar idag. Men gårdagens språkgranskningsjobb visade sig bestå av en betydligt mer svårgranskad text än jag hade planerat, så jag sitter med den fortfarande och börjar inse att jag inte hinner med något skrivande idag :-( Men men, det kommer väl fler fredagar.

Idag är det mulet och ganska svalt, så dagens jobbklädsel är långbyxor och tunn fleecetröja. Men de två föregående dagarna har jag suttit här i bikini.

Nu tänker jag ta en paus för en promenad i bergen och sedan blir det mer jobb under kvällen. Förutom språkgranskningen har jag lite administrationssmåsaker som behöver fixas. Funderade på att skriva i helgen i stället, men nej, det är min sista helg här och jag vill inte ägna den åt att sitta framför datorn.

Metoden går ut på att jag börjar jobba med dagens största och viktigaste arbetsuppgift.  Samtidigt som jag börjar sätter jag en klocka (i form av en app i telefonen) på att ringa om 30 minuter.  När det har gått 30 minuter pausar jag från huvuduppgiften. Då sätter jag klockan på att ringa om 7 minuter. Under pausen kan jag kolla Facebook och Twitter och mejlen och allt sånt där som jag så lätt får impulser att göra mitt i jobbet annars. Helst ska pauserna även inkludera alla de där småsakerna som jag också behöver göra: blogga, svara på ett mejl från en kompis, skicka ett kostnadsförslag till en kund, ringa en kund för att ställa frågor om en text, betala en räkning, googla något och vad det nu kan vara.

När klockan ringer efter 7 minuter ignorerar jag den och fortsätter med det jag håller på med i 5-10 minuter till (Hmm … det kan vara så att den biten inte riktigt ingår i själva metoden.) Sedan sätter jag klockan på 30 minuter igen och jobbar vidare med huvuduppgiften. Och så håller jag på så här tills jag är klar med dagens huvuduppgift eller tills arbetsdagen är slut. På planeringsstadiet innebär det här också att jag är noga med att tidssätta de större uppgifterna, så att jag till exempel räknar med att en uppgift kommer att ta åtta halvtimmar.

Det här påminner i högsta grad om pomodorotekniken (sidan är på engelska). Där jobbar man i 25 minuter och pausar i cirka 5. 30 minuter fungerar bra för mig. Jag provade ett tag med 45 minuter, men då slutade det ändå med att jag kollade Facebook eller något mot slutet.

Men ändå. Det var något jag saknade. Jag trivdes inte riktigt. När jag skulle sova på kvällen låg jag och försökte klura ut vad det var. Jag funderade på om jag längtade hem – jag har ju ändå varit hemifrån i över en månad. Efter ett tag kom jag på var det var. Det var inte längtan hem till Sverige; jag längtade tillbaka till Valle Gran Rey.

Jag tog båten tillbaka från San Sebastián i förmiddags, och när den la till i hamnen så kom känslan tillbaka. Den där sköna. Den om att det ju är här jag ska vara. Jag tror inte att jag har känt så för någon annan plats tidigare – förutom hemma förstås. Det är något med bergen, havet, människorna, ljuset, känslan. Och nu är jag här igen. Undrar om jag verkligen måste åka härifrån?

Efter kursen har jag ätit lunch med sångkamraterna. Även om det inte har varit några problem alls att vara ensam så är det verkligen kul att ha folk omkring mig igen. På eftermiddagarna har vi ofta jobbat med någon gruppuppgift och sedan har vi haft kurs igen någon timme före solnedgången. Middag i trevligt sällskap och sedan har jag cyklat upp till mig.

För jo, jag lyckades hyra en cykel. Det är ingen mountainbike, så det är tungt att cykla upp till mig nerifrån byn. Enligt cykelhyraren är det en stigning på 200 meter. Det tar runt 30 minuter för mig att cykla upp. Ingen större tidsvinst jämfört med de 40 minuter det tar att gå alltså. Men på nervägen är det förstås en stor fördel. Sex minuter tar det att svischa ner :-) Och det är jag glad för eftersom vi börjar tidigt på morgnarna.

Förutom att sjunga har jag hunnit med att

• gå på biologiexkursion och titta i hällkar (vattenpölarna som bildas när vattnet drar sig tillbaka vid lågvatten). En av sångkursdeltagarna är en biolog som kan allt om växter och djur. Tänk att det kan vara så spännande att titta i pölar. Jag såg bland annat en sjöhare. Det ni. (Hinner inte lägga upp några bilder just nu, men jag får kanske tillfälle att återkomma till det.)
• få en guidad visning i den fantastiska tropiska fruktträdgården
• bada i Atlanten (hade faktiskt inte gjort det, så det var på tiden, det var ändå en månad sedan jag åkte hemifrån)
• gå på en lång vandring, som blev mycket strapatsig och nästan var mer en klättring än en vandring och som tog dubbelt så lång tid som vi hade räknat med (10 timmar i stället för 5).

Vandringen igår gjorde att jag inte lyckades lämna tillbaka min cykel innan cykeluthyraren stängde igår kväll. Idag, söndag, är det stängt. Och inte kan jag lämna tillbaka den i morgon heller, för då är jag i San Sebastián. Nu står cykeln kvar nere på hotellet där mina sångvänner bor. Jag har mejlat uthyraren att cykeln står där och att nyckeln ligger i receptionen och att jag kommer på tisdag. Håll tummarna för att de inte blir alltför sura för det här.

Nu ska jag alldeles strax åka till San Sebastián, där vi ska hålla till under kursens två sista dagar. På tisdag är jag tillbaka i Valle Gran Rey och på onsdag ska jag hitta in i vardagsjobblunken igen.

Jag har varit på den här sångresan en gång tidigare, för fyra år sedan. Jag sjöng redan innan dess, men den veckan blev ändå en startpunkt för mitt sjungande. Jag kom in i ett sångflöde som jag inte har kommit ur än. Numera sjunger jag mest hela tiden. För att jag mår bra av det. Om jag är glad sjunger jag för att jag är glad. Om livet är tungt sjunger jag för att jag mår bättre då. Sång hjälper mot allt. Det är till och med bevisat att man får bättre immunförsvar och att kroppen läker bättre om man sjunger.

Dessutom tackar jag förstås den resan för fyra år sedan för att jag är här nu. Utan den hade jag förmodligen inte hittat det här paradiset där jag hoppas få tillbringa lite tid många vintrar framöver.

Förutom själva sjungandet – och förstås att det ska bli skönt att ha mer semester – ser jag verkligen fram emot en vecka med sällskap och ett socialt liv. Flera av mina medsångare känner jag sedan den förra resan och några av oss träffas och sjunger ihop ibland. Det ska bli kul att träffa dem.

Det blåser som sjutton sedan några dagar tillbaka. Hoppas att det lugnar ner sig tills i kväll när sångvännerna ska ta båten hit från Teneriffa. Själv ska jag gå ner på stan och ta reda på vad det kostar att hyra en cykel. Sångkursen är nere vid havet/i stan och det kommer att bli många turer fram och tillbaka dit under veckan. Att promenera ner dit tar nästan en och en halv timme tur och retur. En cykel skulle underlätta tillvaron – då blir åtminstone den ena vägen, den ner till vattnet, snabb och enkel.

Ett annat närbesläktat sätt att tänka är att göra allt som om det vore första gången du gör det. Det ger tillfälle att göra eller betrakta något med den nyfikenhet som det förtjänar.

Nu när jag har varit i mitt paradis i några veckor har jag börjat vänja mig. Jag tappar inte längre andan varje gång jag kliver ut på balkongen bara för att det är så vackert. Det vackra har blivit vardag. Då är det dags att påminna sig om det här. Så i morse klev jag ut på balkongen med intentionen att se bergen, havet och palmerna som om det var första gången jag såg dem. Och oj, vad vackert det var!

Har du några knep för att vara med medvetet närvarande i vardagen?

Nu jobbar jag igen. I tre dagar. Sedan blir det mer semester. Sångsemester den här gången. Å, vad bra jag har det!

Men de dagar jag jobbar har jag svårt att få något gjort. Det är så mycket annat jag vill göra här, sådant jag inte kan göra hemma, som att promenera i bergen. Samtidigt vill jag inte släppa det där som jag gör till vardags hemma, gå till gymmet till exempel. Och så vill jag helst inte jobba för sent på kvällarna – jag jobbar bäst fram till kanske 19 eller 20, sedan är min hjärna trött och vill vara ledig. Som ni hör så går det här inte ihop.

Idag ville jag gymma. På söndagar har gymmet bara öppet till 14, så jag behövde börja dagen med gymbesöket. (Och även om jag gymmar på en vardag när gymmet har öppet längre vill jag helst gymma på dagtid för att slippa gå den långa promenaden hem i mörkret.)

Det där med att komma igång med saker tidigt på morgnarna är inte riktigt min grej. Och med promenaden till och från gymmet (40 minuter enkel väg), dusch, matlagning och lunchätning så hann klockan bli 16 innan jag satte mig framför datorn för att jobba. Eftersom jag minimerade datortiden under min semestervecka så fanns det lite att läsa ikapp i sociala medier. Trots att jag gallrade hårt vad jag skulle uppdatera mig om så tog det 1,5 timme. Vid 17.30 var jag alltså färdig att börja arbetsdagen. Några mejl att svara på hade förstås samlats under semestern, och ja, ni förstår, jag hann inte alls klart dagens jobb, trots att jag satt framför datorn till 22.30. Och så här blir det ofta. Ett riktigt i-landsproblem, som förstås har sin grund i att jag, när jag befinner mig här på La Gomera, inte prioriterar jobbet tillräckligt högt. Jobba kan jag väl göra hemma liksom. Undrar om det betyder att jag ska planera in mindre jobb under min nästa vistelse här. Eller om jag bara ska skärpa till mig :-)

Jag känner igen det här beteendet hemifrån också – på sommaren. Då vill jag hellre vara ute och njuta än sitta och jobba. Känner du igen dig? Har du perioder när du prioriterar jobbet lägre? Hur löser du det?

1. upp på berget
2. ner över fältet och sedan upp på det andra berget
3. in på någons tomt eller odlingar.

Det enda sätt att förstå vilket av alternativen just den här trappan leder till verkar vara att prova. Om man är en sådan som kan läsa kartor är det möjligt att det finns något annat sätt också, men jag är inte en sådan. Så jag provar. Det har lett till flera spännande promenader men också till några där det ser ut så här efter ett tag:

Då är det bara att vända. Och börja om någon annanstans.

Men, vad är det här? En pil? Det måste undersökas.

Ett vattenfall tydligen. Det är säkert runt kröken. Jag går dit.

Vandringen började lugnt …

… men blev bara snårigare …

… och snårigare.

Det var en ganska strapatsig vandring, där jag ibland behövde använda både händer och fötter för att ta mig fram, och där mina skor blev både blöta och lite leriga. Men till slut kom jag fram. Det är svårt att göra en naturupplevelse rättvisa med en mobilbild, men så här någonting såg vattenfallet ut. Det är fint. Inte det koolaste vattenfall jag har sett, men det var ändå mest vägen som var målet.

Jag hade bara shorts och linne på mig, eftersom jag inte alls hade planerat den här typen av vandring. Dessutom äger jag tyvärr inga vandringskängor – något jag definitivt tänker åtgärda till nästa gång jag åker till La Gomera.

På hemvägen hittade jag en kortare väg, så sammanlagt tog det här bara ett par timmar. Mina armar var både rivna och fulla av blåmärken dagen efter, men jag gillade turen och ska nog gå den någon mer gång. Då ska jag ha med mig lite fika och stanna till en stund extra vid vattenfallet.