Skip to content

Ett missat samtal

3 februari, 2012

Ett missat samtal på mobilen. Ett nummer jag inte känner igen. Jag kollar det – det kommer från min kompis L:s man. Min puls ökar och jag andas små, grunda andetag. L har kämpat mot bröstcancern sedan i våras. Med hjälp av cellgifter och stöd från familj och vänner. Varför ringer hennes man till mig? Vi brukar inte ha kontakt annat än genom L. Det kan väl inte vara så att hon … Nej, det får inte ha hänt något.  När jag träffade L sist var hon på bättringsvägen. Cellgifterna hade gjort verkan och hon verkade stark och lugn. Om än bräcklig. Jag försöker klamra mig fast vid tanken på att det nog är L som ringer mig från sin mans telefon, för att hennes egen är trasig eller så.

Fast egentligen vet jag nog. Mina händer skakar och det tar flera minuter innan jag vågar ringa L:s man. Jag ringer och han svarar och jag hör det  direkt på hans röst.

”Har det hänt något?” frågar jag fast jag redan vet svaret.

”L somnade in i morse”, säger han och rösten spricker. Och vems röst skulle inte spricka när man måste tala om för omgivningen att ens älskade är död? Han gråter. Jag gråter.

”Å, nej. Jag trodde att hon mådde bättre?”

L:s man berättar att L varit mycket dålig den senaste veckan, att det gick fort på slutet, att hennes lever slutade fungera och att hon somnat in vid sjutiden samma morgon. Bara några timmar innan vi har det här samtalet. Han berättar massor om den senaste veckan, men jag tar in max en tiondel av det han säger. Tankarna som snurrar runt i mitt huvud hindrar hans ord från att få plats där. Jag kan inte förstå att L är borta. Jag frågar hur han mår, hur L:s barn (som är nästan vuxna) tar det, om jag kan göra något. Han säger att han har folk omkring sig och att det får gå och att han inte har tagit in det än. Och jag gråter igen. För att han måste ta in att den han lever ihop med just har slutat leva.

L, jag saknar dig!

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 3 februari, 2012 09:46

    Usch så trist :( Kram! <3

  2. Pernilla permalink
    3 februari, 2012 09:47

    Men usch. Och här klagar jag på lite feber. Börjar gråta när jag läser ditt inlägg. STOR KRAM.

  3. 3 februari, 2012 09:54

    Känner med dig och er, Jenny! Det gäller att ta vara på livet, ack så svårt i vårt samhälle.

    Ser fram emot att träffas framöver!

    Sköt om dig!
    /Fredrik

  4. 3 februari, 2012 10:02

    Åh, vad det här berör, Jenny. Tack för att du delar. Och tack för påminnelsen.

    I väskan ligger en bok om sorgbearbetning. Fick låna den igår av en vän som har gått igenom en annan sorts sorg. Det är svårt att föreställa sig hur man får tillbaka sin livskraft, men det går.

    Jag önskar att din hemresa går bra.

    Allt gott
    /AC

  5. 4 februari, 2012 14:06

    Fruktansvärt, sorgligt och djupt berörande. Livet är så skört.

  6. 31 oktober, 2012 20:01

    Så sorgligt. Ta hand om dig Jenny!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: