Skip to content

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Las Hayas – Arure

19 januari, 2013

Lördag har tydligen blivit veckans vandringsdag för mig, så jag gav mig iväg upp i bergen i dag igen. Den första biten gick jag samma väg som för en vecka sedan – till skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes. Där valde jag vägen mot El Cercado och Las Hayas. Mitt slutmål var Las Hayas, eftersom det kändes roligare att ha ett annat mål än förra veckan. Sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ta bussen ner därifrån, gå ner samma väg tillbaka eller hitta på något annat. Det berodde på hur lång tid det skulle ta, helt enkelt.

Efter skylten vid kyrkan gick jag en lång stund på bilvägen och hade inte alls känslan av att vara uppe i bergen, även om det förstås lutade uppåt. Jag hade nog gått nästan ett par timmar när det äntligen fanns en skylt mot Las Hayas och El Cercado upp mot bergen. Det gick uppför:

IMAG0853

och uppför:

IMAG0854

och ännu mer uppför:

IMAG0855

Det mulnade på och småregnade lite och jag tänkte på det enda som jag hittills har kommit på att jag glömde hemma i Sverige: mina regnkläder. Och inte skulle jag väl behöva gå ända längst dit upp för att komma till Las Hayas?

IMAG0852

Jo, visst var det så. Ända upp över bergskammen skulle jag. Men innan dess blev det en lunchpaus, som exakt sammanföll med den enda halvtimme som det faktiskt regnade ordentligt. Det sammanföll också med det enda tillfälle under dagen som jag undrade lite varför jag egentligen befann mig där uppe i bergen. Under den här branta delen av vandringen hade jag hela tiden utsikt ner över dalen och Valle Gran Rey. Och muttrade lite över att solen såg ut att lysa där där nere.

Jag gick vidare uppåt. Stenvägen jag gick på blev läskigt hal av regnet och jag rekommenderar inte att ta den här vägen en regnig dag. Men det torkade snabbt upp, och snart var jag uppe på bergskammen. Där stod den här skylten:

IMAG0858

Jag gick mot Las Hayas. Uppe på bergskammen var det rätt kallt. Under 15-strecket i alla fall, och en rejäl vind på det. Eftersom jag rörde på mig var det inga problem att gå i shorts som jag gjorde, men jag saknade faktiskt mina öronvärmare.

Jag kom till Las Hayas vid 15. Det fanns inget särskilt där – en väg och några hus. Jag hade startat sent och det här var drygt fyra timmar efter att jag gick hemifrån. Inklusive en rast på kanske en halvtimme. Man skulle ju kunna tycka att det är lätt som en plätt att vandra i tre och en halv timme, och jag vet inte om det är jag som är mesig eller om det beror på att det var så brant, men jag var hur trött som helst. Gå tillbaka hela vägen ner orkade jag inte tänka på. Jag visste inte var busshållplatsen låg, och det var minst en, kanske en och en halv timme tills bussen skulle gå. Det kändes som en dålig idé att stå och frysa och vänta på bussen så länge. Så jag fortsatte mot Arure. Det tog en timme ungefär. Vägen var helt plan, och jag hade inte alls känslan av att befinna mig i bergen. Att det inte regnade på mig nu berodde nog mest på att jag redan befann mig i regnmolnen:

IMAG0859

Det som ser ut som dimma på bilden ovan är alltså regnmoln. Klicka på en bild om du vill se den i större format. Även på den här bilden har jag försökt fånga molnen som sveper förbi uppe till höger i bild:

IMAG0860

I Arure stod jag och väntade på bussen i fem minuter innan jag kom på hur lätt det är att lifta ner till Valle Gran Rey. Alla bilar som passerar där jag stod ska helt enkelt ner dit, och att lifta är ett vedertaget sätt att ta sig fram bland vandrare här. Jag satte upp tummen och fick napp på första försöket. Snart var jag nere i dalen igen. Där var det soligt, varmt och skönt. Undrar om det hade varit fint väder där nere hela dagen?

Något jag undrar är: Hur orkar alla som är på vandringssemester vandra varje dag? Jag är helt slut efter en sådan här dag. Då har jag alltså vandrat i cirka fem timmar. Det är lika länge som jag gick förra lördagen och då orkade jag knappt lämna lägenheten på hela söndagen. Jag hängde på balkongen och tog det lugnt. Det känns som att jag kommer att göra något liknande i morgon. Vänjer man sig efter några dagar, eller hur fungerar det om man vandrar varje dag? Eller är det bara jag som är mesig?

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 21 januari, 2013 09:49

    Haha, nej då, Jenny, det är inte du som är mesig. :-) Man kommer in i en puls på ett helt annat sätt när man vandrar varje dag. Dag två på en vandring brukar vara värst. Att ens komma igång att vandra tar emot men efter en halvtimma/timma känns det helt naturligt att vandra. Och varje dag som följer blir det mindre och mindre krävande att sätta igång dagen. Men vid längre turer är det viktigt att inte slarva med pauser (helst inte gå längre än en timma i sträck, sedan minst 15 min paus) och att dra ned på hastigheten när det blir för brant. Så är det för mig i alla fall. :-)

    • 21 januari, 2013 11:07

      Aha, är det så det funkar! :-) Bra tips också med många pauser – det har jag varit dålig på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: